När jag var 17 så vägde jag 75 kilo. Jag kunde äta vad jag ville och kunde göra som jag ville, jag gick inte upp i vikt. kommer ihåg en lunch då jag var jätte hungrig och satte i mig 2 kebab med bröd, 2 snickers och en korv. haha ja det låter ganska groteskt när jag tänker tillbaka på det, men det var ingen fara då för jag gick inte upp i vikt. Good times helt klart! Sen fyllde jag 18 år och någonting hände. Det var över natten som min matsmältning typ stannade helt. Och nu såhär 5år senare så är det dags att ta tag i problemet. För ja, jag har verkligen haft problem. Det är ganska fashinerade vad man kan åstakomma med huvudet och olika fixeringar.

Det är väldigt lätt att sitta och säga "men om man mår så dåligt över sin vikt så fixar man det innan man blir sådär fet" när man ser fettona från usa. Men jag kan förstå hur dom känner. Det är en nedåtspiral, helt klart. Man mår dåligt över att man är fet, att man inte känner sig snygg. Och då spelar det ju ingen roll om man äter en till Big Mac eller inte. Och man gör ju det för att det är så gott. Men det eskalerar, man blir fetare och fetare och man mår sämre och sämre.

Nu har jag faktist tagit mig i kragen och gått med i ett viktminskningsprogram. Nu ska jag ner till mina 75kilo som jag käbnde mig trygg i. Då hade jag inga problem med mig själv. Och det går faktist riktigt bra! Det är en kick varje gång som jag går dit och väger mig. Jag har bara hållt på i 3 veckor och redan gått ner 4,1 kilo. Varje tisdag så går jag på ett möte och om man har gått upp så får man rådgivning och om man har gått ner så får man stående ovationer. Äver fast det bara är, som i mitt fall, 0,8kilo. På en vecka ska jag tillägga! jag är sjukt nöjd och jag tror verkligen på det här programet. Man får äta vad man vill, när man vill sålänge man inte blir proppmätt och man planerar. Beach 2010 here i come!